Kilimanjaro är ett berg som lockar och inspirerar många. Till exempel Ernst Hemingway, och i novellen ”The snows on Kilimanjaro” kan vi läsa om Harry som håller på att dö av kallbrand vid foten av berget och har tid att tänka igenom sitt liv, på vad han gjort och inte gjort.

Berg generellt och kanske just Kilimanjaro i synnerhet ger en just gott om tid att tänka. Kilimanjaro kräver ingen klättring utan det vandring som gäller och att förflytta sig från ett läger till ett annat och det är lätt att låta tankarna sväva iväg. Första etappen är genom regnskogsaktig djungel med hög luftfuktighet och det är lerigt och blött, sedan följer hedland med ljung, vildgräs med mer klippigt underlag som övergår till högalpin öken för att sedan på toppen fortfarande ge upplevelsen av glaciär och snö. Det är väldigt mycket kontrasterna på Kilimanjaro som gör det så extra speciellt och det enda berget som jag återvänt till gång efter gång.

Sommaren 2000 åkte jag till Tanzania för att bestiga Kilimanjaro för första gången, då tillsammans med Göran. Det är en mäktig syn, kontrasten mellan den platta savannen och den sovande vulkanen som reser sig mot skyn. Som acklimatisering besteg vid först Mt Meru som också är en vulkan och grannberget till Kili. Därifrån toppen, 4565 meter, får man en fantastisk utsikt över Kilimanjaro i soluppgång.

Det finns, som på det flesta berg, olika rutter att ta sig till toppen och vi valde Machame Route över Lava Tower och Arrow Glacier. Machame Route är en av de mer sceniska routerna och den mest populära sedan flera år tillbaka, även om de flesta fortsätter till Barranco Camp och gör sedan själva toppattacken från Barafu Camp. Kilimanjaro är nästan 6000 meter högt och underskattas ofta höjdmässigt och många försöker bestiga berget på alldeles för kort tid. Jag har flera gånger träffat folk uppe på berget som planerat att åka till Tanzania för att uppleva safari och paradisön Zanzibar och så får de för sig att det ”bara” ska göra Kilimanjaro när de ändå är där. De underskattar den höga höjden och tar sig upp för högt för snabbt och blir dåliga. Varje år dör det folk på berget på grund av höghöjdssjuka men detta hör vi inte så mycket om. Men om du tar det lugnt ”pole, pole” och inte har för bråttom är chanserna att nå toppen relativts stora, närmare 85%. Som snabbast har jag gjort Kilimanjaro från Umwe Gate till toppen och ner igen på mindre än 36 timmar. Då var jag dock väl acklimatiserad och vilade ett par timmar i Arrow Glacier.

Jag återvände till Kilimanjaro i somras för en åttonde gång för att lägga en del av mig acklimatisering där inför Mt McKinley. Efter så många resor känner jag mig hemma på berget och det var fantastiskt roligt att vara tillbaka efter 12 år.

Denna gång tillbringade jag två nätter i kratern för att vänja mig vid den tunna luften. Nu var jag redo för nästa utmaning – Nordamerikas högsta berg!