Seven Summits – Nordamerika: Mount McKinley, 6194 m, 12 juli 2014

Mt McKinley/Denali

Ska man säga Denali eller Mount McKinley? Ja, det beror på vem du frågar. Officiellt enligt USAs myndigheter är det Mount McKinley som är det korrekta men ändå använder delstaten Alaska Mount Denali och även de flesta klättrare väljer att säga Denali som betyder ”Det Stora” på språket Athabaskiska. Kärt barn har många namn…

Göran och jag hade planer på att åka till Denali våren 2002 som en fortsättning på min dröm om Seven Summits och tittade då på att göra en svår teknisk route, Cassin Ridge. Men vi bestämde oss i sista stund för att skjuta på Denali turen och istället fokusera på det paddel projektet som vi dragit igång något år tidigare. Då, 2002, visste jag inte att det skulle dröja 12 år innan min dröm om Mount McKinley blev verklighet och ännu mindre kunde jag ana att jag en dag skulle klättra berget utan Göran.

Denali är ett nyckfullt berg där vädret skiftar fort. Det gör det i och för sig på de flesta berg men risken för laviner, extrem kyla och lägre barometriskt tryck gör det både farligt och svårt. I år, 2014, var det enbart 36 % av expeditionerna nådde hela vägen upp och jag tillsammans med Chad Chochran och Kai Girard var den sista expeditionen som stod på toppen.

Det finns som sagt många mycket tekniskt utmanande leder som lockar men jag tog beslutet att minimera riskerna och försöka mig på den mest vanliga leden, West Buttress, och kände att det skulle bli tufft nog ändå med tanke på mitt tajta schema och min långa frånvaro från klättringen.

Jag bestämde mig nämligen väldigt sent på säsongen att åka till Denali och medans de flesta expedition var på väg från berget lämnade jag den 3:e juli Stockholm och landade samma förmiddag i Anchorage där jag mötte Chad och Kai. Därifrån var det direkt vidare med minibuss till Talkeetna och samma kväll flög vi till Kahiltna glaciären.

Efter ett par timmars vila och när nattens kyla lagt sig över snön börjar vi vår vandring till läger 1, 2400 m, med snöskorna på och slädarna välfylld med proviant. En stor fördel med Denali är att det är ljust dygnet runt vid denna tid på året så det går att vara riktigit effektiv. På dagen var det vila som gällde och nästa natt fortsatte vi till läger 2, 3400 m, och redan den 6:e juli på morgonen befinner jag mig i läger 3, 4300 m. Här tog vi en acklimatisering dag innan vi nästa morgon packade ihop lägret och tog oss upp till läger 4, 5250 m. Nu gällde det bara att vänta in bra väder. Och vi väntade och väntade och det snöade och snöade….

Den ena expeditionen efter den andra vände och gick ner istället. Det dröjde till middagstid den 12 juni innan vädret blev bättre och jag, Chad och Kai våga oss på att försöka korsa Autobahn. Det var en av fördelarna med att vi ”bara” var tre, vi kunde röra oss förhållandevis snabbt till skillnad från de andra kommersiella expeditionerna som var kvar på berget. Men efter Autobahn är det fortfarande en lång väg kvar och närmare kl 20 på kvällen nådde vi så äntligen toppen som sista expeditionen för säsongen.

Tre dagar senare är vi tillbaks i baslägret och flyger ut från glaciären och det är med stor glädje jag kan konstatera att jag nu har fyra toppar kvar!

Renata Chlumska

Kämpandes uppför en brant isvägg på väg mot toppen av världens högsta berg. Ensam i kajaken mot piskande vågor på ett rytande Stilla havet. Eller, pressad till det yttersta av extrema krafter i en flygsimulator under förberedelserna till nästa utmaning. Resan till rymden. Man kan knappast leva bättre upp till Renatas eget konstaterande, att livet är ett äventyr.

Läs mer