Seven Summits – Oceanien: Carstensz Pyramid, 4884 meter, 27 oktober 2014

Carstensz_Summitridge

Även om höjden inte är någon större utmaning så var Carstensz ändå ett av de berg som jag oroade mig mest för. Klättermässigt kan Carstensz bjuda på en hel del motstånd, även om det numera sitter fasta rep hela vägen till toppen. Men som gjorde mig mest nervös var att jag tidigt insåg att jag kommer behöva gå igenom en större organisatör för att kunna genomföra expeditionen.

Utan några egna kontakter och utan möjligheten att lägga veckor på att själv ordna med tillstånd eller leta lokala arrangörer bestämde jag mig för att ingå i en kommersiell expedition. På ett sätt underlättar det massor men samtidigt är jag helt i händerna på andra och har ingen möjlighet att själv påverka resan. Detta var en ny upplevelse för mig och på sitt sätt en intressant sådan.

Numera väljer de flesta arrangörer att dessutom flyga helikopter ToR till berget då det har blivit mer och mer riskfylld att vandra eftersom det med jämna mellanrum blir upplopp i de olika byar mellan vilka man passerar och de lokala guiderna, och även deltagare, vill helst undviker hamna i dessa laddade situationer. Så min route till Carstensz kom att bli följande:

23 oktober flyg från Jayapura till Enarotoli via Nabire
24 oktober helikopter från Enarotoli till Nasidome
25 Acklimatiseringsdag i Nasidome
26 Vandring till baslägret i Yellow Valley över New Zealand Pass
27 Toppdag
28 Flyg från baslägret till Enarotali och vidare till Jayapura

Jag ingick nu i en grupp på 7 deltagare, 2 västerländska guider plus ett par lokala guider och ett stort gäng med bärare. Nasidome, 3600 m, och första delen av vandringen mot baslägret påminde mycket om Kilimanjaros lägre sluttningar med hög luftfuktighet, regnskog, lerigt och blött och även växtligheten påminde om delar av Kilimanjaro.

Väl framme i baslägret, 4200 m, satte vi upp våra tält, åt och vila. På natten var det dags för toppförsök.

Vi lämnade baslägret runt klockan 3 på morgonen och gick de 20 minuterna till insteget i skenet av våra pannlampor. Det duggade lätt. En stor fördel med just Carstensz är att det går att klättra även om det är regnar och är blött. Den branta kalkstensklippan har otrolig friktion och hade Sudirmanbergen som Carstensz är en del av legat någon annanstans, säg Europa, hade det helt klart varit ett klättermecka utan dess like. Natten var inte speciellt kall även om klättringen gick något långsamt. Det är nackdelen men att vara en större grupp, allt tar längre tid. Men det gick ändå bra och när väl solen gått upp var det riktigit behagligt väder och en bättre toppdag gick knappas att önska. Bitvis var klättringen riktigit roligt och jag insåg hur mycket jag saknat att klättra och jag försökte utmana mig själv genom att klättra som om att det inte fanns några fasta rep. Även nervägen gick bra med flera roliga firningar och efter mindre än två dygn vid Carstensz var det dags att flyga ut.

Jag fylldes av blandade känslor när jag väl satt i helikoptern på väg ut från berget. Delvis lättnad såklart då jag i bakhuvudet hade jag historierna om klättrare som fått sina tillstånd indragna, hamnat i stridigheter och inte ens fått en chans att göra ett försök. I mitt fall fungerade all logistik och att jag hade nått toppen. Den femte av mina sju. Men samtidigt kändes det lite ledsamt över att ha rest till andra änden av världen och tillbringat så lite tid på ett berg som kändes speciellt. Som sagt – klättermässigt finns här hur mycket som helst att göra och det är något över Carstensz Pyramid som jag gillade.

Renata Chlumska

Kämpandes uppför en brant isvägg på väg mot toppen av världens högsta berg. Ensam i kajaken mot piskande vågor på ett rytande Stilla havet. Eller, pressad till det yttersta av extrema krafter i en flygsimulator under förberedelserna till nästa utmaning. Resan till rymden. Man kan knappast leva bättre upp till Renatas eget konstaterande, att livet är ett äventyr.

Läs mer